Psykologi i styrelserummet

Igår va jag på ett seminarium som handlade om psykologisk trygghet i styrelserummet. Föreläsarna redogjorde bland annat för det mänskliga psyket, och varför det kan vara läskigt att ha en avvikande åsikt i en grupp.

Vi människor är sociala varelser, vi är beroende av varandra. Och i jakten på tillhörighet kan vi ibland hamna i prekära situationer. Ta Watergate till exempel. Nu i efterhand har flera personer nära Nixon undrat hur i hela friden de kunde gå med på allt de gjort för Presidenten.

Forskning visar att det är utmanande för en vanlig gruppdeltagare att säga emot en stark auktoritär ledare. Om din chef säger något, och du inte är enig, ser du dig kanske lite diskret omkring för att se hur andra reagerar. Om ingen ifrågasätter så kanske även du väljer att avvakta lite. Men ju längre diskussionen går ju mer ökar tvivlet. ”Men hon som är så erfaren och kompetent, hon kan väl inte ha fel?” eller ”Ingen reagerar, det kanske är mig det är fel på?”

I exemplet Watergate blir det tydligt vilket stort inflytande Nixon hade på sina medarbetare. Om vi applicerar denna forskning till styrelserummet, så ligger ett stort ansvar för mötesklimatet på själva Styrelseordföranden. Han eller hon kan skapa en trygg miljö genom sitt eget sätt att agera, och genom att ibland själv blotta strupen och erkänna misstag. Vågar ordförande vara prestigelös och mänsklig skickar det signaler till övriga ledamöter att de också kan släppa garden. Det handlar om att skapa en miljö med högt till tak, och där alla känner sig trygga.

Vad betyder då trygghet? Jo i detta fall handlar det om att våga ställa vilken ”dum fråga” som helst, utan att vara orolig för att bli utfryst eller bestraffad. Det ska vara lov att ha en annan åsikt, och möjlighet att kunna argumentera för den utan att riskera att bli utslängd.

Jag har arbetat i styrelser den senaste två åren, och min strategi från dag 1 har varit att fråga om jag inte förstår. Det låter kanske självklart, men det är det faktiskt inte alltid. Ibland när jag ställt en fråga ser jag att även styrelseledamöter som arbetat längre i styrelsen än mig, också vässar öronen. Då kommer vi till en jätteintressant fråga, vad ska till för att man ska våga ställa en grundläggande fråga trots att man arbetat i styrelsen i flera år?

Jag ställde frågan på seminariet, och fick flera svar. Någon sa att det vanliga är att man tiger, då man upplever det som en prestigeförlust att behöva krypa till korset efter en sådan lång tid. En annan sa ”ojdå, då kanske inte du ska sitta kvar i just den styrelsen” Men är det verkligen så enkelt? Prestige är dessutom något vi alla har inom oss i olika grad. Det är mänskligt. Men i dessa fall kan det i slutändan sätta bolaget i kläm. Det är med andra ord inte helt enkelt.

Om man inte är styrelseordförande då, hur gör man då? Börja med att observera ditt eget beteende. Alla kan bidra till en trevligare miljö i styrelserummet, oavsett titel. Vilka signaler skickar du ut? Ditt kroppsspråk, ditt tonläge, din expertkunskap? Vad signalerar din bakgrund till de andra deltagarna? Är du dömande? Inkluderande? Respekterande? Jag ska avsluta med ett av mina favoritcitat, som jag själv försöker leva efter så gott det går ”Be the change you want to see in the world”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s